1774-1840 Caspar David Friedrich Locations German painter, studied art at Copenhagen, and in 1798 settled in Dresden. Friedrich painted chiefly landscapes and seascapes, with and without figures, architectural pictures, including a few of Dresden, and some religious subjects. Religious feeling and symbolism permeate his œuvre, of which the seascape with figures, Die Lebensstufen, is a characteristic example. He possessed considerable power to convey mood in landscape. Almost forgotten in the 19th c. and early 20th c., interest in his work increased considerably in the mid-20th c. He is hardly represented in Britain, but an exhibition of 112 of his pictures at the Tate Gallery in 1972 attracted much attention. F. G. Kersting was a friend of Friedrich.   Related Paintings of Caspar David Friedrich :. | Bohemian Landscape with the Milesovka | Cross in the Mountains | Man and Woman Contemplating the Moon | The Stages of Life | Oak Tree in the Snow |
Related Artists:
Giovanni Domenico Tiepolo
(August 30, 1727 - March 3, 1804) was a Venetian painter and printmaker in etching. He was the son of artist Giovanni Battista Tiepolo and elder brother of Lorenzo Baldissera Tiepolo.. Domenico was born in Venice, studied under his father, and by the age of 13 was the chief assistant to him. He was one of the many assistants, including Lorenzo, that transferred the designs of his father (executed in the 'oil sketch' invented by the same). By the age of 20, he was producing his own work for commissioners. He assisted his father in Werzburg 1751-3, decorating the famous stairwell fresco, in Vicenza at the Villa Valmarana in 1757, and in Madrid at the palace of Charles III from 1762-70.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Andrea Lilio
Andrea Lilio (1555/1570 - after 1639) was an Italian painter born in Fano, not far from Ancona, hence he also is known as L'Anconitano. Die Geschichte des Hl. NikolausHe painted mainly in his native city, as well as in Rome, where he was active from the beginning of the 17th century until around 1640. He was employed by Pope Sixtus V in the decoration of the library of the Vatican and in the decoration of the Scala Santa in San Giovanni Laterano. In the latter, he painted, Moses striking the Rock and Moses with the Brazen Serpent. Said to have been a pupil of Federico Barocci, he painted in a Mannerist style, already outdated in Baroque Rome at the time. Nevertheless, Lilio created a popular niche for himself by painting allegories for aristocratic audiences. In fact, it is altogether possible that Lilio collaborated for the illustrations of Cesare Ripa's Iconologia, which was a popular source for such motifs for a very long time. He died at Ascoli Piceno. In a chapel of the Chiesa Nuova, he painted The Archangel Michael driving fallen angels from Heaven. He continued to ornament churches and convents of Rome during the reign of Pope Clement VIII. One of his masterpieces, the Martyrdom of Saint Lawrence, was painted for Santa Caterina in Ancona. He painted the Christ Washing the Feet of His Disciples for the nave of Santa Maria Maggiore in Rome. He also was part of the team active in the painting of the Sistine chapel (chapel of Nativity) in Santa Maria Maggiore. For the cathedral of Fano, he painted a picture of All Saints.